Irlands Västkust på Djupet: Atlantklippor och Dolda Hamnar
Färgen på havet utanför Cliffs of Moher skiftar efter ljusvinkeln och svallhöjden: i morgonsolen på en klar dag är det en osannolik smaragdgrön, nästan samma grön som fälten ovanför klippkanten; i mulna förhållanden övergår det till ett tungt skiffergrått som matchar kalkstensnadlarna som sticker upp ur det. Det är dessa ögonblick som lockar seglare till Irlands västkust — en kust där Atlanten har full propagationssträcka från Newfoundland, där klipporna faller lodrätt i åtta kilometer från 214 meters höjd och där samma hav som piskar dem, när det tröttnar på landet, rinner in i tusen skyddade vikar, hålor och hamnar av extraordinär karaktär.
Rutten Söder till Norr
Den klassiska kryssningen längs Irlands västkust startar från Kinsale eller Cork Harbour norrut, rundar Mizen Head (sydvästliga hörnet, inte att förväxla med Malin Head i norr) och inleder serien av vikar och uddar längs Wild Atlantic Way: Bantry Bay, Bearahalvön, Kenmare River, Dinglehalvön, Shannonmynningen, Galway Bay, Clew Bay, Achillsundet och slutligen den stora öppna sträckan förbi Erris Head mot Donegal och Malin Head. Varje vik har sin egen karaktär. Ett rimligt tempo från Kinsale till Malin Head — ca 560 kilometer fågelvägen men mycket mer på vattnet — medger fyra till fem veckor.
Bantry Bay och Bearahalvön
Bantry Bay, 55 kilometer lång och upp till 13 kilometer bred, skär djupt in i County Cork och Kerry. Bantry stad har en brygga och ankring i bukten är okomplicerat på fem till femton meter över gyttja. Glengarriff längst in i bukten är en innesluten hamn omgiven av subtropisk skog — Golfströmmens mildrade inflytande håller klimatet tillräckligt milt för trädbräken och smultronträd. Bearahalvöns södra sida (County Cork) och norra sida (County Kerry) kan var och en omseglats i lugna förhållanden; kabinbanan på Dursey Island vid västra spetsen transporterar lokalbefolkning, deras boskap och ibland enstaka seglare i sele.
Skelligklipporna
Skelligklipporna, 20 kilometer väster om Ivereaghalvön, hör till de mest extraordinära platserna på de brittiska öarna. Skellig Michael (236 meter på toppen) beboddes av ett tidigt kristet munksamfund från ungefär 500-talet till 1100-talet, som byggde en kluster av bikupformade stenhyddor på en klipplist 170 meter ovanför havet, nåbara bara via 618 i klippan inhuggna trappsteg. Landstigning beror på väder och är begränsad i antal; att övernattankra i kanalen mellan Skellig Michael och Little Skellig är möjligt i lugnt väder men obekvämt i minsta dyning. Little Skellig har världens näst största koloni av havssulan — ungefär 70 000 par — och fågelmoln ovanför syns på mils avstånd.
Aranöarna och Galway Bay
Aranöarna — Inis Mór, Inis Meáin och Inis Oírr — reser sig som en barriär framför mynningen av Galway Bay, byggda av samma kalksten som Burren på fastlandet. Kilronan på Inis Mór har en brygga lämplig för besöksjaktar, affärer, restauranger och regelbunden färja från Rossaveal. Det förhistoriska fortet Dún Aonghasa sitter på Inis Mórs västra kliffkant på 100 meters höjd och saknar inre mur — kliffkanten är den fjärde väggen. En halvcirkelformad chevaux-de-frise (resta spetsiga stenar) skyddar de yttre angreppsriktningarna. Galway City längst inne i bukten har en marina vid Galway Docks med alla tjänster och är det närmaste provianteringsnavet till Aranöarna.
Clew Bay och Achill
Clew Bay i County Mayo är ett av Irlands mest komplexa ankringslägen: en grund, ö-rik vik som sägs innehålla 365 öar — en för varje dag på året — i ett tidvattenslandskap som kräver noggrann kartarbete för en jakt med mer än grundt djupgående. Westport Quay längst inne i bukten erbjuder liggplats längs kajen med tillgång till staden, och Clare Island vid buktensmynningen vaktar inloppet. Achill Island, förbunden med Mayo-fastlandet via en bro, har två hamnar och spektakulär havsklippsceneri längs sin norra och västra kust.
Donegal Bay och Malin Head
Norr om Sligo Bay blir kusten vildare och mer obegiven. Killybegs i County Donegal är Irlands travlaste fiskehamn och erbjuder liggplats längs kajen för besöksjaktar — inte pittoresk, men utrustad för bränsle och proviantering. Hamnen i Burtonport är mer tilltalande och är avgångspunkt för färjor till Arranmore-ön. Malin Head vid 55°22'N, Irlands nordligaste punkt, är en waypoint för passager till eller från Skottland och är också referenspunkten för den irländska kustbevakningens vädersändningar. Det berömda Fanad Head-fyret på östra sidan av Lough Swilly härrör från 1817 och är nu tillgängligt för besökare.
Väder och Sjömanskap
Irlands västkust är helt exponerad för atlantiska vädersystem. Lågtryck drar nordöstligt över Irland regelbundet mellan september och maj; sommarlågtryck är mer sällsynta men kan ändå producera 40 knops vindar i juli. Pilotböckerna beskriver praxisen att fly för en tilltagande sydvästlig vind in i skyddet av en vik och vänta — ibland dagar — på nästa väderfönster. Det är ingen kust för strikta tidtabeller. Lokala tidvattenströmmar är generellt måttliga (under två knop utom vid uddar) och tidvatten-amplituden varierar från 2 meter i söder till nästan 5 meter i Galway Bay.
Gästfrihet och Proviantering
Irlands västkust är inte Medelhavet. Marinor är spridda och ofta primitiva; besökare förtöjer längs fiskebåtar eller använder gästbojor. Men pubkulturen är intakt: i varje hamndorf finns det en pub inom minuters promenad från bryggan som serverar mat, häller upp Guinness korrekt och ibland producerar en session med traditionell musik utan förvarning eller ursäkter. Seglarsamfundet på västkusten är litet och vänligt; samtal i radio och över relingen leder snabbt till inbjudningar och lokal kunskap som ingen pilotbok fångar.
På kartan
Anseglingsrutten till Cliffs of Moher, ankringsplatserna i Bantry Bay, Skelligklipporna, Aranöarna, Clew Bay, Killybegs och passagen till Malin Head finns alla utmärkta på den interaktiva kartan. Använd kustfiltren för att hitta gästbojor och bryggor längs Wild Atlantic Way, och kontrollera strömdatan vid uddar innan du rundar Mizen Head eller Erris Head.